Dags för lite uppdatering.

Hejsan!
Inte trodde jag att jag skulle sitta här och skriva ner ett blogginlägg till haha. Men jag blev faktiskt lite sugen nu på kvällen, så varför inte.
 
Hm.... Ja, det var i april som jag skrev senast. Och då skrev jag ju iofs att jag kanske skulle skriva nån rad eller två här, och ah, nu gör jag väl det ;). Tror inte nån av er kikar in här alls längre men äh, kul ändå.
 
Så ja. Vad har hänt sen sist då? Det är ju en del kan man ju säga haha. Kan ju ta o uppdatera lite om min tillvaro för tillfället. Efter det att jag bestämde mig för att sluta blogga så gick jag i skolan, som jag nu har gått ut och är härmed en utbildad undersköterska/skötare. Känns riktigt bra. Kändes lite sisodär att säga hejdå till klassen, men helt ärligt är det väldigt skönt att inte ha skolan kvar längre :). Så får se om några av oss tar o ses igen, som en reunion typ, kan bl skoj.
 
Under sommaren har jag gjort lite allt möjligt. Umgåtts med vänner, familj, jobbat. Var på Summerburst med Nina och Zandra i början av Juni, var så jävla kul men kanske liiiiiite överskattat. Det var bra, men kanske inte något jag går på igen, om det inte är bra artister såklart ;). Hade Emma hemma hos mig typ hela juni, och när det var dags för henne att åka till Tobias i 3 veckor så jobbade jag. Jag fick ett sommarvikariat på ett boendestöd i Upplands-Bro, så jag gick alltså hem till brukare för att stödja de i deras vardag helt enkelt, allt från att sätta upp mål för dagen, handla, ringa samtal osv. Ett så otroligt givande jobb och jag trivdes så himla bra. Nu har mitt vikariat gått ut, men kommer jobba lite extra här o där när det behövs. Jag hoppas självklart att det öppnas upp en tjänst där, som sagt så trivdes jag så sjukt bra och det var verkligen min grej. Dessutom nära där jag bor ;). Just nu söker jag en massa jobb som en tok. Sen har jag också börjat ta körkort, övningskört i 2 veckor nu och det går bara bättre o bättre, så snart hoppas jag att kortet blir mitt! Ska bli så himla kul att ta det när det är dags :).
 
En personlig utveckling då som jag faktiskt är rätt stolt över. Det är att jag, verkligen helt och hållet, slutat bry mig om min vikt och om maten jag stoppar i mig. Jag har verkligen släppt på den kontrollen och nu äter jag till och med frukost, herregud, trodde grisar skulle börja flyga innan det skedde. Men jag har liksom på något sätt börjat acceptera mig och min kropp för den det är, mina tankar och rädslor för som det är. Visst har jag dagar då jag verkligen mår otroligt dåligt över min kropp, men samtidigt så gaskar jag upp mig rätt snabbt och gör inget åt tankarna, för de är just TANKAR. Jag medger att jag har en våg här hemma som jag ställer mig på här och då, men jag får varken panikkänsla eller någon annan hemsk känsla när jag ser min vikt på vågen, och sen i våras har jag gått upp 2,5 kilo. Något som för bara något år sen skulle vara ren katastrof. Men nu... Näe, jag är stolt över mina 54kilo, helt perfekt vikt för mig. Något jag dock behöver göra är att börja träna haha, min kondition är ett rent skämt. Och frukost är ju faktiskt ganska gott och jag märker att jag småäter mindre om dagarna. Så nu äter jag en bra frukost, en bra lunch och en bra middag varje dag. O ett kvällsmål, äggmacka for life haha.
 
Emma då! Hon utvecklas och frodas, hennes ordförråd är så himla stort nu och man kan verkligen föra riktiga samtal med henne. Eller ja, ibland, när hon inte skriker och har sina utbrott ;). Mer fantastisk unge kunde man inte ha fått alltså, älskar henne så jag går av typ.
 
Imorgon faktiskt ska jag gå på mitt första DBT möte på Danderyd. Är fasen lite nervööööööös, men det kommer nog gå bra. Någon som har gått på DBT? :). Sen ska jag träffa Nina o fixa mina naglar för första gången. Ska bli mycket spännande, o sen bär det av till Lucas familj för lite middag, blir skoj det :).
 
Såååå, ja. Detta var min lilla uppdatering än sålänge. Får se om jag kanske kommer skriva något mer framöver, kanske ibland. :).
 
 
Oj ja, bilderna blev sjukt blandade nu ser jag hahah men orkar inte ändra. Men lite bilder iallafall från somras :).
 

Ett avslut.

Vet inte riktigt hur jag ska formulera detta, men jag ska försöka.

Som ni har märkt så har jag det senaste året varit USEL på att uppdatera min blogg. Jag säger det jämt och ständigt, så det är nog lite uttjatat.

Jag har de senaste veckorna funderat fram och tillbaka hur jag vill göra med bloggen. Ska jag behålla den och skriva nån gång då och då om min vardag eller bara låta den vara? Och jag har bestämt mig nu för att låta den vara. Att jag nu kommer sluta blogga. Det känns tungt att skriva och det känns på riktigt som ett väldigt tungt beslut att ta. Men samtidigt känns det väldigt rätt, just nu.

När jag började blogga 2007 (började på min första blogg då, prostiute.blogg.se om någon kommer ihåg haha) så började jag blogga för att skriva av mig om alla inre demoner jag tampades med. Det kändes så otroligt skönt att kunna ventilera på nätet om mina känslor och funderingar. Jag var sjuk i min anorexi och tampades med känslorna kring det och en massa annat som pågick då. Jag behövde min blogg för att kunna hantera allt, genom att skriva allt som hände och skedde.

Till en början var det kanske 2-3 stycken som läste min blogg, för att sedan utöka det sakta men säkert till ett 50 tals läsare. Läsare som kände igen sig i min historia och som kunde förstå mig på ett sätt ingen i min närhet kunde. Jag har blottat min själ och ni har funnits där och stöttat mig när det har varit otroligt mörkt.

Sedan deltog jag i Tonårsliv, en dokumentärserie som följde min resa att söka behandling för min anorexi och på en dag så växte bloggen något så otroligt och har sedan dess haft 100tals läsare varje dag. Fler och fler hittade hit för att finna någon som är som dom, någon som de kände igen sig i. Jag har haft en sån otrolig tur med att ha såna fantastiska läsare som ni alla är.

Ni har följt med mig genom allt. Från min anorexi, första pojkvännen, innersta tankar och känslor, festande, ni har på något sätt fått lära känna mina vänner jag har skrivit om i bloggen, dagen jag blev gravid och från dagen jag fick min fantastiska dotter Emma, att bli en ensamstående mamma, mina diagnoser jag fått genom åren osv osv. Jag vet inte vad ni INTE har fått läsa i den här bloggen.

Som jag skrev i början så behövde jag min blogg för att kunna lätta på hjärtat, behövde min blogg för att kunna hantera allt som var jobbigt. Bloggen har varit en stor del av mitt liv och den har hjälpt mig genom så otroligt mycket. Nu känner jag att jag inte behöver min blogg på samma sätt som då. Jag har blivit mer privat, jag delar inte med mig lika mycket av mitt liv som jag tidigare gjort. Vet inte om det är att jag har blivit mamma som har fått mig att bli mer privat eller om det är för att jag har blivit vuxen. Men någonstans så känner jag mig klar med bloggen. Jag har bloggat i 8 fantastiska år, men nu är den resan förbi. Jag behöver inte min blogg längre för att hantera vardagen, för att hantera mig själv.

Vet inte riktigt vad mer jag ska skriva. Jag vill att ni ska veta att jag är otroligt tacksam för det ni har givit MIG. Det ni har delat med mig, det ni har hjälpt MIG med. Det glädjer mig också att jag samtidigt har hjälpt vissa utav ER genom min blogg. Det är faktiskt med en liten tår i ögat jag faktiskt säger tack och adjö för denna tid. Jag vet inte om jag någonsin kommer blogga igen. Men för just nu sätter jag stopp. Jag får inte ut mer av att blogga och helt ärligt känner jag mig som en otroligt dålig bloggare jäntemot er som inte kan ge det ni vill ha.

Såå... Ja, guess this is it. Kanske blir så att jag någongång skriver något för att uppdatera om hur jag o Emma har det. Men nu låter jag den vara helt som den är. Återigen, tack så jävla mycket för er fina själar. Och vill ni fortsätta bli uppdaterade så kan ni lägga till mig på instagram. Jooannas heter jag där. Jag är låst dock men accepterar när jag kan.

Ha det fint mina fina, älskar er! <3.



Två uppdaterade bilder på oss. Klippte Emmas lugg idag, visst är hon världens finaste? :).

Bra dagar.

hej kompisar!
Allt bra? Med mig är det superbra. I måndags började jag i skolan igen, otroligt skönt var det att få komma tillbaka o få träffa alla igen. Känns jätteskönt verkligen. Och så är det ett sånt fantastiskt väder så man blir helt sprudlande, och för en gångs skull så är mina känslor helt sprudlande glada också, fan på tiden haha.
 
Idag börjar jag klockan 13-16. Lite segt, då kan man ju lika gärna vara hemma resten av dagen. Men nejdå, det blir bra. Nu på förmiddagen har jag lämnat Emma på förskolan o sen har jag bara suttit och sökt en massa jobb. Hoppas jag får någonting iallafall, skulle vara skönt att känna att jag har ett jobb efter skolan. Så jag hoppas på det allra bästa :).
 
Imorgon är det torsdag och jag är ledig från skolan. Tobias är också ledig imorgon så vi har bestämt att han ska hämta upp mig o Emma här imorgon (killen har ju skaffat sig körkort och bil på senaste tiden) o så ska vi åka till ett lekland i Väsby, har hört bra om det o jag tror att Emma kommer att stortrivas. Sen är tanken att vi ska till något centrum o shoppa lite till hennes sommargarderob o äta lunch o fika ute. En heldag alltså, blir trevligt gissar jag på :). O sen på fredag åker Emma till Tobias o jag ska faktiskt på en liten jobbintervju i Sollentuna, spännande. Sen i helgen är det snack om att grilla kanske, men får se om vädret tillåter :).
 
Nu tänkte jag gå o ta en cigg, sen tänkte jag börja göra mig iordning. Funderar seriöst på att köpa en påse godis o ta med till skolan haha, är så äckligt sötsugen så jag håller på att smälla av. Helt sinnes.
 
Ja, men det var väl allt än sålänge :).

Bröllop och hemmagjord pizza.

Åh igår var jag på bröllop då Malin, min äldsta vän, gifte sig! Så otroligt fint och jag är så glad att jag fick vara med och närvara. <3333



En väldigt trevlig tillställning och jag fick äran att sitta längst fram i kyrkan tillsammans med hennes familj. Kändes verkligen hedrande :).

Efter bröllopet åkte jag över till en vän och spenderade kvällen där. Åt hemmagjord pizza och löste lördagskrysset, kollade på Napoleon Dynamite innan vi slocknade.

Nu är jag påväg hem till mamma där jag ska få hem min älskade Emma!! <3 som jag har saknat det lilla trollet.

På språng.

Hej kompisar!
Dagen idag på praktiken gick faktiskt rätt fort. Brukar alltid känna att dagarna är eviga men idag gick det väldigt fort, trots att det inte hände överdrivet mycket.

Efter praktiken gick jag hem till mamma en snabbis för att låna hennes dusch och sätta på mig ett nytt ansikte haha. Man blir lagom svettig av att vara där hehe. Så nu känner jag mig rätt fräsch igen.

Nu är jag dock på språng igen. Ska åka iväg o äta middag (Emma är hos Tobias som vanligt på torsdagar). Sen blir det att troligtvis åka hem, börjar 7 imorgon igen. Och då är det sista dagen, ska bli otroligt skönt att börja skolan igen. Har saknat min klass otroligt mycket, främst mina vapendragare haha. Ska bli kul att höra hur de andra har haft det på deras praktik också. Min upplevelse har inte varit den bästa och skulle jag fått göra om den så hade jag definitivt valt ett större sjukhus med en annan inrikting. 

Älskar att jobba med äldre, det gör jag verkligen, de har så spännande historier att berätta som är så fascinerande (idag pratade jag med en patient som jobbat som sjöman och jobbat på en ubåt i yngre dagar). Men det är inte där jag ser mig jobba när jag väl kommer ut på marknaden så att säga ;). Men jag kommer jobba med det där jag får jobb o sedan utbilda mig vidare till sjuksyster inom psykiatri är min tanke. Får se hur det ter sig, det är psykiatri som verkligen känns rätt för mig. Jobba med ungdomar framförallt.

Ja men det var allt jag hade att säga just nu haha. Hoppas ni får en fin torsdag kväll :).

En bild jag tog för nån timma sen. En dusch får en verkligen att känna sig som en ny människa haha.

Rast.


Orkar inte ta en ny bild haha, så får se ut som ett creep. På rast på praktiken, bara 2,5 timmar kvar och inorgon är det sista dagen 7-15.30. Vinsällskap sökes! ;)

Wedding!

Hej alla kompisar.
Jag är, som vanligt, otroligt dålig på att blogga. Men det finns typ ingenting att skriva om känns det. Gör bara samma gamla vanliga. Är på praktiken, tar hand om Emma osv osv. Men men. Kan väl berätta lite om helgen kanske då, även om det var några dagar sen.
 
I fredags så var jag på ett litet släktkalas där det bjöds på sån otrolig god mat, fick nästan matkoma haha. Sen gled man förbi en sväng på en lokalkrog här i svängarna, tidig men väldigt trevlig kväll. I lördags så var jag hemma på dagen och chillade lite lagom. Sen åkte jag och Linda till Daniela för lite födelsedagsfirande. Mycket trevlig kväll det med! :). I söndags så hämtades Emma och vi åkte sedan till min syster som hade fyllt år, mycket trevligt.
 
Ja, sen har jag som vanligt i veckan varit på praktik. Sista veckan nu och det ska bli så himla skönt. Två dagar kvar bara, sen är det sluuuuut. Så jag längtar haha. Nejdå, känns väl lite vemodigt men nej, jag längtar fan till skolan o till mina fina klasskompisar! :D.
 
Nu håller jag på att koka ett ägg och ska äta ett kvällsmål o dricka té. Sen blir det att lägga mig då jag ska upp klockan 5 imorgon bitti. Sjukt segt men äsch, det blir bra det. Bara två dagar kvar som sagt, ska fan firas med ett glas vin eller två på fredag haha. Dock inte så mycket då jag på lördag ska på bröllop. Malin, min fina fina vän ska gifta sig!! :D Så himla roligt, hon känns så himla vuxen haha. Åh, alltid kul att se när ens nära vän gifter sig. 
 
Oldie but goldie <3.
 

Önskeinlägg #32.

Skulle du inte kunna skriva lite om din ätstörning? Lite om hur du mår nu och hur du mått tidigare? Jag har varit sjuk i flera år nu, har varit i behandlingar och mått bättre i perioder men jag kan aldrig släppa den där kontrollen. Äter jag mer vid något mål måste jag äta mindre vid ett annat, jag kan gå ut och festa men då håller jag tillbaka på maten innan och efter osv och ja, jag antar du förstår vad jag menar? Hur ser du på allt detdär och har du kunnat släppa det? Har du några tankar eller tips på hur man ska våga ta det där steget mot att bli frisk på riktigt? Är du helt frisk eller har du kvar vissa sjuka beteenden och tankar? 
Massor med frågor nu men hoppas du orkar/vill svara, skulle så gärna vilja veta din syn på det hela!
 

Känns som om jag har skrivit en del om den redan haha, men absolut kan jag göra det igen :).
Jag mår faktiskt bra nu skulle jag påstå. Jag har en bra relation med mat och det är faktiskt inte läskigt att äta just MAT, och har inga problem med att äta ute med folk eller äta själv (okej, skulle nog inte sätta mig på en restaurang själv haha). Jag ser mig som en frisk individ i dagens läge och det är så frukstansvärt skönt. Ibland kan jag absolut känna att ''oj shit, nu har jag ätit för mycket, nu ska jag inte äta något mer idag'', men det är bara TANKAR, jag gör ingenting åt tankarna utan låter bara ångesten passera, för jag vet att det blir bättre.
 
Jag tror att man alltid kommer ha ätstörningen hängandes över sig litegrann, att den liksom aldrig lämnar en till 100%, det är faktiskt en psykiskt sjukdom och det är inte lätt att bara bli av med den, det tar sån frukstansvärd viljestyrka och inre kraft att gå emot ätstörningen då den är så jävla stark. Det är verkligen inte lätt, det är en lång väg ut, men när man väl har nått dit, så är det så otroligt värt det. Jag lovar.
 
Jag var precis som du! Om jag skulle ut på krogen så tänkte jag att; men då spar jag på maten så att jag kan dricka sen. Eller om jag hade ätit middag och det blev spontant att jag skulle ut så kunde jag gå o kräkas upp maten, bara för att. Ville aldrig dricka på full mage, det skulle vara som att ''dubbla kalorierna'' typ, i mitt huvud kände jag så. Trodde typ att folk kunde se på mig att jag hade ätit precis innan jag hade gått ut och att jag skulle vara äcklig typ. Sjukt stört att man ens har såna tankegångar, men o andra sidan så är man faktiskt SJUK, och då har man orealistiska tankar, som i ens värld är helt normala.
 
Min största rädsla var att om jag förlorar kontrollen över min anorexi så kommer jag bara äta äta äta äta och istället bli fet. Jag var så jävla rädd att släppa på kontrollen, det var sjukt läskigt. Det är ingenting man gör på en dag. Kontrollen släppte jag på dag efter dag, genom att utmana mig själv långsamt. Exempelvis som att en dag ta smör på smörgåsen, och göra det en dag i veckan. Sakta men säkert började jag ta smör på smörgåsen 2 dagar i veckan, sedan 3 osv. Nu kan jag inte äta en smörgås utan smör, blir så himla torrt haha. Att utmana sig själv långsamt med mat man tycker är läskigt tror jag är en bra början på att långsamt, att inte bara köra på direkt. Man måste vänja sitt psyke med förändringarna också. Det var så min kontroll över maten sakta försvann iallafall. Dock har min kontroll övergått i ett sånt sjukt pengabeteende så det är sanslöst, vågar inte göra av med en krona typ om det inte är inom min budget som jag har, men det är en annan historia :).
 
Det har varit en lång och krokig väg för mig att komma till där jag är nu. Jag har, precis som du, mått bra i perioder och mått väldigt dåligt i andra perioder, verkligen som en jojo. Jag skulle definitivt påstå att jag är frisk. Jag brukar säga att jag är en ätande anorektiker. Likadant som en föredetta alkoholist skulle kalla sig för en nykter alkoholist. Anorexin är en del av mitt liv, en tuff period som tog år för mig att ta sig igenom. Och nu är jag på andra sidan, något jag har varit väldigt länge. Och det är så otroligt skönt.
 
Första bilden är bara nån dag innan jag blev inlagd första gången. Man ser verkligen i mina ögon hur själlösa de är. Jag fanns liksom inte, anorexin hade helt och hållet tagit över mitt liv och min kropp. Andra bilden är i slutet av 07, några veckor tidigare innan jag blev inlagd andra gången, också helt död i ögonen.
 
Och jag idag. Sista bilden är från i onsdags, har skaffat mig glasögon ;).
 
 
 

Önskeinlägg #31.

Hur föreställer du dig de närmsta 5-10 åren?
 
Usch, tycker det är en sån svår fråga att ställa haha. Om 5 år så hoppas jag att jag har fått ett bra jobb, kanske har vidareutbildat mig till sjuksköterska inom psykiatri. Emma är då 7 år och har börjat skolan och förhoppningsvis trivs hon och har mycket kompisar. Jag kanske har en pojkvän haha, bor någonannastans än i Kungsängen. Emma kanske har fått ett syskon (från Tobias då haha) och livet leker. Jag hoppas på att vi mår bra.
Om 10 år så jobbar jag nog inom psykiatri och är specialutbildad, Emma är då 13 år och förhoppningsvis är hon en lugn tonåring som bara får bra betyg och stannar hemma och studerar nationalecyplocedin eller hur det stavas haha. Nej då men att hon är en trygg individ och mår bra, det är det viktigaste! :).
 
Jag och Emma för någon månad sen när vi gungade :).

Önskeinlägg #30.

Din utbildning! Är den vad du förväntade dig? Känns det rätt? Berätta allt! :) haha.
 
Jag läser som sagt till Undersköterska på vuxenutbildningen. Jag hade faktiskt inga större förväntingar på dem haha, men jag trivs väldigt bra. Kände direkt från början att det kändes helt rätt och att detta är en väldigt bra språngbräda att börja på, min dröm är ju att jobba med ungdomar med missbruk eller psykiska problem, och man måste börja någonstans o få in en fot i vården. Jag har aldrig gillat skolan egentligen innan och har aldrig velat plugga vidare då jag ansett mig vara skoltrött. Men nu så sitter jag och pluggar bara för att det är roligt att lära mig och jag försöker göra bra ifrån mig och få bra betyg, vilket jag aldrig har känt förut haha. Jag kan iofs tycka att det är väldigt mycket fokus på omvårdnad i äldreomsorgen, men förutom det så är det jättebra :).
 
Jag trivs väldigt bra i min klass och har fått väldigt fina vänner jag förhoppningsvis kommer ha kontakt med även när skolan är slut. Jag känner mig väldigt bekväm i klassen och har inga problem med att stå inför klassen att prata, ställa frågor till läraren. Sen så tror jag också att de gillar mig tillbaka haha, de säger ständigt att jag är rolig och att det känns tomt när jag inte är där haha, alltid kul att höra. Det är bara praktiken jag hade som jag inte tyckte var jättebra, men annars så är det kanon. Kommer kännas jättetråkigt att sluta i sommar, vill inte ens tänka på det haha. Har fått bra kontakt med både klasskompisar och lärare.
 
 
Jag och mina två vapendragare i klassen, vi har blivit en liten trio och det känns väldigt underligt om någon utav oss inte är i skolan haha. Vi sitter alltid längst fram, ställer nog mest frågor till läraren, sitter kvar efteråt o pluggar arslet utav oss, o samtidigt så är vi väldigt måna om varandra och hittar på saker på fritiden. Dessa två kommer jag sakna mest sen när vi slutar.

Önskeinlägg #29.

Hur det funkar att vara föräldrar ihop till Emma och hur er relation ser ut, nu när du och Tobias inte längre är ett par.
 
Det funkar faktiskt otroligt bra. Som jag har skrivit tidigare så är det katastrof om vi skulle vara tillsammans, men som co-parents till Emma är vi jättebra. Vi pratar dagligen om Emma och om hennes utveckling, vi delar bilder och videos som vi har tagit på henne, bara för att ge en uppdatering till varandra när nån av oss inte är med Emma. När vi ses och umgås tillsammans med Emma går det jättebra också. Vi försöker att göra något tillsammans med henne, så som att äta ute, köpa kläder till henne. I sommar har vi planerat att vi ska till Skansen tillsammans och kanske till och med Gröna Lund. Hitta på familjegrejer, så att Emma också kan se att även fast vi inte är tillsammans så kan vi ändå ses och göra familjesaker ihop, att hon ser oss båda tillsammans. Det tycker vi är jätteviktigt.
 
Ja, sen kan jag och Tobias ha våra dispyter men det handlar mest om småsaker som inte alls är väsentliga. Tobias har också en god relation till min familj, så på söndagar brukar vi oftast göra så att han lämnar av Emma hos mamma, så är vi där allihopa och fikar ett tag innan han åker hem igen. Jag tycker det är jätteskönt att min familj och Tobias har en bra relation, o att Emma ser det. Jag har inte en bra relation till hans familj och har egentligen aldrig haft det så jag skulle aldrig kunna eller vilja umgås med dom tillsammans med Tobias och Emma. Och så är det ibland, alla funkar inte ihop.
 
Min och Tobias relation tycker jag bara har förbättrats sedan vi har flyttat isär och har våra egna liv. Vi stöttar varandra i saker som händer utöver relationen vi har med Emma, vi kan skratta och skämta med varandra. Vi har blivit väldigt bra vänner, vilket jag tycker är skönt. Jag vänder mig oftast till Tobias om det är något speciellt här hemma, typ med försäkringar och sånt jag inte har så stor koll på och då hjälper han mig. Och så ställer han upp otroligt mycket nu när jag har praktik, att han tar henne en dag extra och hämtar henne på förskolan om det skulle behövas ibland. Så ja, summan av kardemumman, vi har det väldigt bra som det är. Men vi skulle aldrig kunna bli tillsammans igen, och det gör mig absolut ingenting :). Det är bra som det är.
 
Pappas flicka är det, for sure! :).

Heeeeeeeeej.

Men shit, det är fan en vecka sen jag skrev typ. Men ni har ändå blivit uppdaterade med era önskeinlägg, så det har inte varit helt tomt här inne :). Nej men jag berättade sist om min praktik jag var så otroligt besviken över, fyfan alltså. Nu har jag som sagt bytt avdelning och det känns faktiskt bättre där. De har hand om praktikanter på ett helt annat sätt där och det är en annan feeling. Det är ju precis samma typ av jobb haha, men stämningen är annorlunda så det är bra. Orkar inte ens klaga nu om det skulle hända något, ändå bara en vecka kvar på praktiken så strunt samma. Men förhoppningsvis kommer det inte vara några problem :).
 
Idag har jag iallalfall varit ledig. Inte gjort överdrivet mycket. Fixat o donat här hemma, har bara legat och myst typ. En sån dag liksom :). Varit väldigt bra ändå. Ätit middag med Emma o hon somnade som en stock vid 7 tiden. Har sedan dess suttit och sökt lite jobb till sommaren. Får hoppas att jag får någonting, skulle kännas tryggt :). 
 
Imorgon är det iallafall praktik som vanligt, 7-15.30. Så jävla drygt att det går ersättningsbussar också så det tar sån jävla tid, o jag kommer sent också. Fan, det suger fett. Men sålänge jag kommer dit och gör det jag ska iallafall, och de vet om att det går ersättningsbussar så det är medvetna om att vissa utav oss blir sena. 
 
Ja o nu vet jag inte vad jag ska göra. Blir nog att lägga mig. Fast jag blev galet sugen på scrambled eggs som jag åt första gången för någon dag sen. Men det är lite sent kanske, men när suget tar över äre det enda man tänker på haha. Så det blir nog att jag gör det hehe. Men ah.
 
I helgen vankas det lite födelsedagsgalej för Daniela, ska bli roligt! Får se sen om vi går ut eller inte, det får vi se då. Blir nog bra oavsett! :D.
 
Skaffat glasögon föresten, är tydligen lite närsynt haha. Fick hem dom idag och jag är så jävla ovan, kommer aldrig känna mig bekväm i dom känns det som. Var jag tvungen att få kass syn, jag som alltid har haft glasklar syn! :D. Vad tycker ni? ;).
 

Önskeinlägg #28.

Hur ser dina syskon relationer ut?

Jag har 6 syskon. 3 helsyskon och 3 halvsyskon. Jag har tre systrar och tre bröder. Med mig är det fyra tjejer :). Jag har i princip ingen kontakt med min äldsta syster, minns faktiskt inte när jag träffade henne sist, var kanske 12 eller något. Hon är dessutom 36,37år så vi är 12 år ifrån varandra o har aldrig bott ihop, så det är därför. Förhoppningsvis hade vi nog haft en bra relation. Sen har jag mina två äldre syskon, bror o syster. Ingen överdrivet bra relation till varandra. Vi är inte ovänner eller nåt sånt, utan jag har liksom aldrig haft en bra relation med dom och det skulle kännas konstigt om den skulle bli bra. Iofs så är min relation till min bror bättre men vi umgås inte privat liksom om ni förstår haha.

Sen har jag min älskade tvillingsyster, som ni redan vet står mig väldigt nära och som betyder oerhört mycket för mig. Vi har en väldigt bra relation så jag behöver inte skriva mycket mer där ;).

Sen har jag två småbröder. De bor hos pappa och hans fru. Stod de otroligt nära när vi var mindre, men nu är det svårt att ses och jag tycker att vi har tappat kontakten, vilket är grymt tråkigt! Men jag följer de på instagram så blir ändå väldigt uppdaterad av deras liv ;). Instagram är typ hela deras värld nu haha, så glad att instagram inte fanns när jag var yngre :).


En bild på Emma, Karro o mig för nån vecka sen. Jag o Karro skulle se vem som satt längst när man sitter sådär mot vägen och då ville Emma också göra det haha, ser ni att hon står med böjda knän under nattlinnet. Åh så söt!!

Önskeinlägg #27.

Hur du ser på din personliga utveckling sedan du fått hjälp i psykiatrin (t.ex. om du har mer insikt, saker du lärt dig om dig själv? Kanske fått verktyg för att hantera vissa situationer bättre?)
 
Jag tycker att jag har fått en del insikt i hur mitt beteende är nu och hur det har varit tidigare. Jag kan stanna upp i vissa situationer nu och reflektera och fundera INNAN jag gör något. Det är väl min största framgång och jag hoppas på att jag ska kunna hantera, framförallt, mina extrema känslostormar på ett bättre sätt, inte vara lika impulsiv och spontan i lägen som inte är bra :). Har bättrat otroligt mycket, men det finns fortfarande en del att jobba på.

Önskeinlägg #26.

Vad du gillar mest hos dig själv och områden/saker du vill utveckla hos dig själv.
 

Jag gillar nog mest att jag är väldigt snäll, lyhörd, att jag är envis, jag har ett bra självförtroende. Jag skulle dock vilja förbättra min självkänsla ett snäpp haha. Som sagt tycker jag att jag har ett bra självförtroende, jag är duktig på det jag gör och vet att det jag gör är bra. Men min självkänsla, hur jag mår i mig själv, är något jag vill förbättra. Jag jobbar på det :).

Önskeinlägg #25.

Att dejta som mamma.
 
Jag vågar faktiskt inte 'dejta' någon på riktigt haha. Men i höstas så träffade jag en kille som jag tyckte om, o han tyckte om mig med. Vi träffades genom gemensamma vänner. Han hade inget problem med att jag hade barn, det tyckte han mer var ett plus i kanten hehe. Dock träffade han aldrig henne. Han kunde komma hit en vardag på kvällen när Emma hade somnat och om han sov över så fick han vänta kvar i sovrummet medan vi gjorde oss iordning för att gå ner på förskolan haha. Men det rann ändå ut i sanden tillslut då jag inte riktigt är där än. Jag kan absolut träffa någon o ses ett tag, men när jag känner att det börjar bli seriöst så drar jag mig ur. Jag är inte redo att Emma ska träffa någon jag träffar, då blir det liksom ''på riktigt'', och den personen träffar ju inte bara mig då, utan han kommer ju bli delaktig i hennes liv också.

Sen har man gått på nån dejt här och där på helgerna när jag inte har Emma då hon är hos Tobias då, men som sagt, inte riktigt redo. Men klart det går att dejta som mamma :).

Önskeinlägg #24.

Exempelvis Emmas utveckling.
 

Jag är, som ni kanske har märkt, lite tyst om Emma och om hennes utveckling. Jag skriver lite vardagligt sådär om vad vi gör och så, men går inte in på det mer. Just för att jag tycker att det på något sätt känns väldigt privat o hon är så himla liten. Men lite översiktligt så är hon världens busunge, hennes tal har utvecklats otroligt mycket och man kan liksom kommunicera med henne nu på ett helt annat sätt. Hon förstår mig och jag förstår henne. Sen är det ju vissa ord jag inte riktigt vet vad det är haha, men det kommer man på sen. Hon älskar att sjunga, gör det helst hela tiden (hon hatar dock när jag sjunger och så fort jag tar ton så säger hon; nej mamma, stopp, inte sjunga haha). Hon älskar att klä på sig sin 'pissejol' (prinsesskjol, som är min gamla blommiga kjol som jag har fått sy in i midjan) och säger alltid ''Emma, fiiin''. Alltså den ungen haha.
 
Hon kan räkna. På engelska. Till 15. Det är helt otroligt, på engelska! Vi tittar lite på youtube ibland på paddan och hon kommer in på amerikanska ''lära-sig-siffror'' och ''lära-sig-bokstäver'' osv. Hon kan hela alfabetet, med engelskt uttal. Hon kan också färgerna. På engelska hahhaa. Vi lär henne också att säga färgerna på svenska och frågar jag henne exempel vad för färg hennes matta har så säger hon ''pink, rosa''. Så jävla duktig! :D.
 
Hon älskar att kramas och pussas, hon är väldigt mysig :). Hon är som vilken 2.5 åring som helst. Hon har väldigt stark vilja också, och hon har en grej med att hennes byxor/kjolar ska täcka hennes fötter. Åker hennes byxor upp 1 cm på hennes vad, utan att överdriva, så blir hon skogstokig. Vet inte vad grejen med det är, har alltid varit så med henne. Får se om det släpper nångång :).
 
Ja mer vill jag nog inte skriva, känns som om jag har utelämnat henne väldigt mycket nu haha.
 
Här var hon typ en vecka gammal, tiden går så fort!

Önskeinlägg #23.

"Från barndom till vuxenliv" 
Tycker det är intressant att läsa om de som har ett funktionssätt (som du o jag), ätstörningar eller liknande. Hur det artat sig/förändrats under åren, under graviditet, skola/arbetsliv osv. 
Själv mådde jag som bäst/var stabilast under graviditeten.
 

Oj, jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Jag har nog alltid på något sätt känt mig lite annorlunda enda sen jag kan minnas. Jag minns att jag som barn var väldigt ängslig och orolig, det har varit normalt för mig och jag trodde väldigt länge att alla barn kände så, jag trodde det var normalt. Jag har aldrig kunnat sätta fingret på det då, men nu idag vet jag att det var ångest jag kände och det är något jag alltid har haft. Jag har sk. generaliserad ångest. Men jag minns ändå att jag hade mycket kompisar och så när jag gick i mellanstadiet, hade killar (haha), men ville samtidigt passa in väldigt mycket och gjorde saker jag inte kände mig bekväm med bara för att vara med typ (typ som att sno stringtrosor på coop när jag var liten haha). Men jag hade det nog ändå rätt bra i skolan, mellanstadiet alltså. Sen började jag i högstadiet och jag kände mig väldigt otrygg. Var så mycket nya människor, visste inte hur man skulle ta kontakt med någon, så jag blev väldigt blyg. Kommer ihåg när jag gick i 3an att jag satt och blev väldigt ängslig och orolig över att jag 3 år senare skulle gå i 6an på högstadiet, det var jättejobbigt att tänka på och målade upp en massa scenarion (är det ens normalt för en 9-10åring att göra det?). Så när jag iallafall började högstadiet så var det väldigt jobbigt.
 
Sen fick jag för mig att jag ville flytta till min pappa i en annan stad och ''börja om'', inte vara så blyg osv. Mamma gick tillslut med på det och jag flyttade dit i början av 2003. Och i den nya klassen blev jag 'cool', för att jag var från Stockholm och folk ville bli MIN kompis. Och det gjorde ju att jag blev väldigt öppen och vågade umgås med folk. Men sen så var min situation hos pappa inte alls bra, så 2-3 månader så flyttade jag tillbaka till min mamma, och då hade alla i min årskurs hittat sina ''gäng'' och jag hade verkligen ingen. Så under högstadietiden var jag ensam och mådde väldigt dåligt i 8an, skar mig för första gången och min ätstörning började verkligen ta fart. Folk i skolan började ''oroa'' sig och det gav mig typ bekräftelse, jag blev sedd på något vis, och det drog bara igång ännu mer, jag ville att folk skulle se mig, prata med mig. Och av helt fel anledning, men det är inget jag tänkte på då, utan det vet jag nu i efterhand. Var oftast hemma själv på helgerna och ja, jag vande mig vid det även om det var väldigt ledsamt.
 
Sen började jag gymnasiet och tänkte att nu börjar jag om, jag började gymnasiet i en annan kommun för att inte träffa på någon från min skola. Jag var inte lika blyg längre, men desto sjukare i min ätstörning och var ju tvungen att bli inlagd sen. Jag var inlagd varje vårtermin under gymnasiet, eller sista terminen gick jag på SCÄ. Men det var så jag också insåg att de vänner jag hade fått i skolan inte umgicks med mig för att jag var sjuk, utan för att de genuint tyckte om mig för den JAG var, innan jag ens visste vem jag själv var, om det låter logiskt? Så efter gymnasiet var verkligen tiden jag började hitta mig själv och började våga umgås och träffa nytt folk, våga släppa in folk in på livet. Jag mådde väldigt bra under sommaren 09, och på hösten träffade jag min första pojkvän, och vi var tillsammans i ett o ett halvt år. Han var ett väldigt bra stöd och fick mig att inse massor om mig själv, han hjälpte mig att växa lite till liksom haha. Men vi gjorde slut i början av 2011 och därefter spårade jag ut ganska mycket. Sket i allt och var otroligt självdestruktiv, på andra sätt än att skära mig själv. Drack en del, hade inget jobb, var bara hemma o mådde inte bra alls, började se sidor av mig jag aldrig trodde fanns.
 
I slutet av 2011 träffade jag Tobias. Trodde aldrig att det skulle bli något mellan oss, men jo, i slutet av december blev vi officiellt tillsammans. Sen gick det väldigt fort innan vi fick veta att vi skulle ha barn. Det var en självklarhet att behålla även fast hon inte var planerad. Min graviditet var väldigt jobbigt, psykiskt för mig. En blanding mellan gravidhormoner och mina tidigare hjärnspöken. Jag kände mig liksom låst till min kropp som bara växte och växte. Sen så lärde dessutom jag o Tobias att lära känna varandra under graviditeten, och med hormoner o bråk mellan oss så blev det väldigt jobbigt. Hatade honom mer än allt samtidigt som jag älskade honom mer än allt haha, svårt att förklara. Mitt under graviditeten så åkte han och jag faktiskt till psykakuten som låg på KS då, vi var så desperata att jag skulle få hjälp o han var beredd att lämna mig under graviditeten om jag inte 'skärpte' mig och sökte hjälp. Blev remitterad till Prima akut för att göra en utvärdering o där bestämde de att jag skulle få genomgå en ADHD utredning som blev klar precis innan Emma föddes. Vilket var väldigt skönt, för att då kunde jag förstår VARFÖR jag var som jag var, det förklarade så mycket för mig att få den diagnosen.
 
Sen så kom ju Emma och i början tyckte jag att det var jobbigt att knyta an till henne, första månaden var faktiskt rent jobbigt psykiskt. Hade nog faktiskt inte mycket med henne att göra, tror jag faktiskt fick en lättare förlossningsdepression. Sen så blev mitt o Tobias förhållande väldigt dåligt, det var så fruktansvärt jobbigt. Vi bråkade mer än vi var sams, det funkade liksom inte. Vi bestämde oss för att göra slut när Emma var 10 månader, och det var så skönt. Jag tycker att Tobias är en väldigt bra människa, han är en fantastisk pappa, snäll, givmild, men tillsammans var det katastrof. Har nog aldrig känt mig så liten och så missförstodd osv osv någonsin under tiden vi var ihop, och återigen kände jag massa känslor som jag aldrig trodde att jag hade. Vårt föhållande fick mig att inse att jag har otroligt mycket att jobba på, det är en massa himla saker som revs upp under tiden vi var ihop, saker jag aldrig har bearbetat med innan. 
 
Nu idag så känner jag ändå att jag har 'stabiliserat' mig psykiskt. Jag har inte alls lika upp och ner dagar som då. Jag har fått mig otroligt fina vänner som jag älskar något så otroligt mycket, jag har en underbar familj. Men den som har förändrat mig mest är min dotter Emma. Innan jag fick henne så sket jag typ i allt, jag struntade i om jag hade pengar eller ej, om jag hade ett jobb eller inte. Nu när jag har fått henne så inser jag verkligen vad jag behöver göra för OSS två. Det är pga henne jag faktiskt har börjat utbilda mig, pga henne jag söker den hjälp jag har för att jag ska må bra för henne, och för mig själv. Jag vill att hon ska växa upp med en mamma som mår bra, med en mamma som hon vet gör allt för att hon ska få ett bra liv.
 
Nu vet jag inte om det var detta svar du ville ha hahha, skrev nog en massa rapakalja (som vanligt). Det är svårt att förklara sig bra i ord också haha. Men summan av kardemumman har jag alltid, sålänge jag kan minnas, känt annorlunda, tänkt på ett annat sätt än många andra, haft ångest hela uppväxten. Idag är jag vuxen och hanterar det på ett annat sätt, som inte är destruktivt. Jag skulle nog ändå säga att min mest stabila tid var efter gymnasiet. Min gladaste tid är nog nu. Underbar dotter, underbara vänner, bra familj. Även om det har sina dalar till och från så är jag väldigt lycklig nu :).

Otroligt besviken.

Hej kompisar! Allt bra? Med mig är det helt okej.
Hade en riktigt jobbig dag igår, fyfan. Har varit så besviken på min praktikplats jag har varit på, har verkligen haft ångest av att gå dit. Det har verkligen inte varit bra alls, kände det redan dag 1. Så kom min lärare igår för att ha utvärderingssamtal efter halva praktikperioden, och hon behövde bara titta på mig när vi hade satt oss ner i ett eget rum innan jag bröt ihop totalt. Satt o grinade i ren frustation i säkert 20-30 minuter, verkligen ugly cry. Har verkligen känt mig som om jag har varit i vägen, har inte lärt mig något jag inte redan kan och vet hur man gör, har mest stått eller suttit ner sammanlagt i timmar under praktiken. Jag stog aldrig uppskriven på tavlan att jag skulle vara där, hade olika ''handledare'' varje dag och de visste aldrig vad jag kunde o inte kunde. Det jag fick göra mest var att byta sängkläder, dela ut mat, städa osv. Det är inte riktigt det jag är där för att göra. Visst att jag har fått göra blodtryckskontroller och något inskrivningsprov, men det är inte kontinuerligt och inte varje dag. Tror jag har fått ta blodtryck 3 gånger under dessa tre veckor. 
 
När jag har frågat om jag ska göra nåt specifikt så har jag fått svar 'nej men jag fixar det här' eller 'ah men tror du att du klarar det då' osv. Verkligen känt mig obetydlig. Pratade lite i tisdags med en annan student där om att jag var orolig över halvtidssamtalet med min lärare pga att jag inte känt att jag har gjort något o att bytet av ''handledare'' varje dag gör att de inte heller kan berätta vad jag har gjort. Då sa hon att det finns en handledarhandlogg där varje ''handledare'' (jag gör citattecken då det verkligen inte har varit handledare) skriver upp varje dag vad ens elev har gjort för dagen, så hon sa att det lär stå där. Då gick jag och kollade i min mapp eller vad man ska säga... Och nej, det stog ingenting där. Ingen av mina ''handledare'' har skrivit vad jag har gjort på dagen, de har inte skrivit om jag har haft närvaro eller inte. Det är som om jag ALDRIG ens har varit där. Nej asså fyfan, jag är så besviken på denna praktikplats. Och då har jag ändå varit på en studentsida, där de ska ha erfarenhet av att ta hand om studenter.
 
Min lärare blev inte heller glad av att höra det jag berättade och tyckte inte att jag ska vara kvar på den avdelningen. Hon tyckte också att det kändes underligt att min ''handledare'' jag hade den morgonen (min lärare kom vid 9 ungefär) knappt hälsade på henne och bara lämnade oss två själva och var inte med under samtalet, för jag kan inte bara berätta min version, min lärare måste ha uppbackning av de jag har gått bredvid också. Sen innan min lärare kom så sa min ''handledare'' att hon inte tyckte att min lärare skulle komma då hon inte vet vad jag har gjort o inte gjort, o att det är onödigt att hon ska komma om ingen ändå kan säga något. Då sa jag att det är just därför jag vill att min lärare ska komma, o då sa hon ''ah men då får ni sitta själva för jag tänker inte vara med''. Skitkul.
 
Min lärare hämtade sen avdelningschefen och chefen tyckte att det var jättetråkigt att det har blivit sådär och att det absolut inte är okej. Så nu har jag fått byta avdelning. Fortfarande på samma sjukhus men en trappa upp typ. O jag börjar där på måndag, på ny kula liksom. Jag tycker det ändå är skönt att min lärare och chefen backade upp mig och vill byta avdelning. Så hoppas att det är bättre där och att jag lär mig. Känns som att jag bara har varit hemma i 3 veckor, sån jävla bortkastad tid. Och skulle det inte funka på den nya avdelningen så kommer jag få göra om endast praktiken i höst på ett sjukhus inne i stan, på typ en akutavdelning eller nåt sånt. Jag funderar faktiskt på att gå klart denna praktik men att också göra 2-3 veckor i höst på ett annat sjukhus, där det är lite mer ruljans och andra rutiner. Jag är på geriatrikavdelning och jag känner verkligen att det inte är min grej att jobba med äldre. Jag har inga problem med äldre, älskar äldre personer haha, men det är inte riktigt där jag ser mig själv jobba som undersköterska sen. Så jag får se. Är bara så jävla besviken på att det blev såhär. Enligt min lärare så stormtrivs alla i min klass på sin praktik o att de är så himla glada och lyriska, jag är den enda som har haft den såhär. Och jag är jätteglad för mina klasskompisar, ska bli så kul att höra deras historier sen.
 
Oj nu blev det himla långt haha, var tvungen att skriva av mig. Efter jag berättade för min lärare och chefen igår så fick jag gå hem redan halv tio, var helt söndergråten och förstörd haha. Och återigen, jag var inte ledsen, jag var mest arg och frustrerad över att jag inte har fått lära mig något, kan liksom inte knyta ihop säcken. Min lärare undrade sen om jag ville följa med när hon åkte till Huddinge sjukhus för att hälsa på en annan i min klass, o så att jag får se hur det faktiskt SKA vara på en praktik haha så jag följde med. Hade en jättetrevlig förmiddag med henne o det var kul att se min klasskompis o se hur hon jobbade :). Sen åkte jag hem, hämtade Emma, lämnade henne till Tobias och åt middag med Linda. Typ det.
 
Vad ska ni hitta på över påsken? Jag har fan blivit förkyld!! Tror allt bara släppte igår när jag bröt ihop så nu kommer förkylningen med buller och bång. Så det blir nog en relativt lugn påsk för mig. Men det är skönt det med! :).
 
 

Såhär såg jag ut efteråt hahha, fyfan.

Önskeinlägg #22.

Kan du inte skriva lite med om hur man får vissa mediciner? Jag har STORA problem med PMS.. säkert PMDS eller PMDD.. det finns ett läkemedel som heter premalex (SSRI preparat/lyckopiller) och jag har läst MASSA bra om den, endast en som det inte fungerat för - JAG VILL TESTA! Har ett läkarbesök inbokat men vad säger man? Jag är frisk i övrigt, har käkat smärtstillande EN gång i mitt liv för en visdomstand som bråkade till den grad att jag inte kunde jobba eller sova på 1 vecka - utöver det - frisk som en nötkärna haha. Känns som att de inte tar PMS på allvar (även om de blir SUPERFÖRSIKTIGA när man nämner det haha) och att de ska säga 'suck it ut/bit ihop) men det går inte! Jag är inte sån. Det går ut över min sambo och ibland mina chefer - ohållbart..! Har du tips?
 
Har du gått till en läkare? Alltså det är så himla jobbigt att det blir såhär. Man måste verkligen TJATA inom vården flr att få sin vilja fram. Känner du att du verkligen behöver iallafall TESTA en medicin, kräv det. Vafan, man måste ju få testa o se om det blir någon skillnad. Jag fick tjata i typ 6 månader på att få concerta innan jag fick det, och jag är så glad över att jag vågade stå på mig och ställa krav. Jag har nu ätit concerta ett tag och jag är jättenöjd, den har hjälpt mig väldigt mycket. Våga stå på dig, de kan inte neka dig bara för att. Känner du att det inte funkar utan, så gör det inte det. Du känner dig själv bäst. Stå på dig!

Joanna.24år.Kungsängen

Ensamstående mamma till min dotter Emma, född i november 2012. Pluggar heltid och gör en hel del tokigheter på min lediga tid.

ADHD, Borderline och ätstörningar präglar min vardag men definerar inte mig som person.

Kontakt: JoannaNordstrom@hotmail.com


bloglovin


RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
Vinn presentkort, helt gratis! - www.vinnpresentkort.nu
Spela poker, casino, bingo m.m online. Massor av bonusar på Bonusar inom Poker, Casino, Slots med mera - PokerCasinoBonus